Tania Nilsson

Idag var jag hos pappa. satt där i flera timmar hade hans favorit låtar i hörlurarna. kändes i några minuter som att han inte var borta. att aldrig få träffa honom igen känns som ett skämt.. jag behöver honom. men han kommer aldrig, aldrig aldrig komma tillbaka aldrig är en väldigt lång tid.

jag kan inte sätta ord på hur allt det här känns, dom flesta dagarna känns det bara helt overklig sen får jag en verklighets chock och då gör det så ont att jag skulle vilja lägga mig ner och dö.

jag vet ärlig inte hur det är meningen att man ska klara nåt sånt här, att förlora sin pappa. han som alltid ska finnas där och från en dag till en annan blev allt i mitt liv så jävla komplicerat.